Teaterrecension | Branden i Broo
“Branden i Broo”, bygdespel i Vårdnäs hembygdsgård
2016
Foto: Håkan Brage
Ett tonsatt bygdespel
Manus & producent: Maria Winroth
Regi & manus: Anders Holmström
Tonsättare: Lina Järnegard
Musikalisk ledare: Johan Gertz
Skådespelare: Anders Hellmér, Hanna Bergström, Helen Carlsson, Helle Noorlind, Hilma Ganestål, Sissa Nåbo, Svante Lagman m fl
Spelplats: Vårdnäs hembydsgård.
Föreställningar ges 27/8–28/8 2016
Foto: Håkan Brage
Grym historia får märg och liv
I skuggan av Dackefejden 1542 utspelas detta drama. I år har en uppdatering skett av fjolårets premiär. Nu har musiken och kören getts en mera framträdande roll. Och det är tydligare rytm och täthet i dramaturgin. Klasskillnaderna mellan herrskapet på Brokind slott och vanligt folk är framslipat. Trots detta uppstår en kärlekshistoria mellan sonen Nils på slottet och pigan Kristina.
Slottsfrun, Barbro Påle kallad, är om möjligt ännu grymmare än förra sommaren. Hon vill kasta envar i fängelsehålan. Hanna Bergström spelar rollen med konsekvent övertygelse. Pondus och säkerhet utstrålar liksom i fjol även Anders Hellmér i rollen som Broos härskare Måns Johansson Natt och Dag.
Nya scener har tillkommit och vissa andra skurits ner. Det känns som om föreställningen blivit mer fokuserad på vardagsintrigerna och folks villkor under historiskt vrånga perioder. Korta, pedagogiska förklaringar är instuckna här och var utan att det hämmar berättelsen framåt. Lite överraskande är den sturskhet som barnen uppvisar, både i slott och koja. Det var nog ovanligt på den tiden, då herrans tukt och förmaningar gällde som uppfostringsnorm.
Med engagemang och koncentration framträder alla medverkande. Imponerande arbete som läggs ner av alla, stora som små. Gestaltad historia ger kropp, märg och liv åt det som hände för 500 år sedan.
Christer Fällman
2015
Foto: Per-Olof Remnesjö
Manus: Maria Winroth, Anders Holmström, Cecilia Olsson
Regi: Anders Holmström
Musikalisk ledare: Johan Gertz
Musik: Lina Järnegard
Medverkande: Anders Hellmér, Benjamin Engberg, Cecilia Björk, Elisabeth Engberg, Eric Moldvik, Helle Noorlind Brage, Jörgen Moldvik, Linnea Vång, Malin Moldvik, Mats Riiga, Oda Rosvall, statister m fl.
Kostym: Britt-Marie Edman
Vårdnäs hembygdsgård
27 augusti 2015
Foto: Per-Olof Remnesjö
Suggestivt drama i Vårdnäs
Tidsstämningen och atmosfären kring det laddade årtalet 1542 är mycket bra. Den är suggestiv, emotionell, doftrik och känns i kroppen. Egentligen är det ju inte Dacke-fejden som skildras, utan mera hur livet kunde te sig för vanligt enkelt folk och maktens herrskap. Och den nyskrivna musiken är helt kongenial. Den sammansmälter samtida konstmusik med medeltida ballader till något unikt och nyskapande. Frihet i stället för illustrationer.
Världspremiär och urpremiär var det i torsdags kväll. Till och med regnet hade vett och artighet att hålla sig borta. Bättre miljö än den sluttande gårdsbildningen vid Vårdnäs hembygdsgård kunde man inte ha valt. Bland rödtimrade visthusbodar, torp och magasin utspelar sig detta stillsamt dramatiska bygdespel om maktintriger, orättvisor, förbjuden ung kärlek och människors liv i en svår tid.
Handlingen uppdelad i två akter kan dock ibland upplevas som lite seg. En ökad täthet i tempot vore bra. Ett annat problem är att marknadsföringen haft för mycket fokus på själva Dackefejden. Man förväntar sig nästan att han ska storma in på hästryggen tillsammans med slitna upprorsmän försedda med stridsklubbor. Så icke.
I stället kan man njuta av själva gestaltningen i sig och relationerna mellan människorna, som tillåts vara ganska mångfacetterade. Den sluge Måns i Brokind och hans ilskna argbigga Barbro Påle, den fattiga mjölkerskan Kerstin och hennes barn Kristina och Jon, den smarta Lus-Magga, stumma och roliga Ylva. Bra att så många kvinnor och barn fått ta plats i det som annars ofta brukar vara männens historia. Språket har rätt stilton och dräkterna är mycket välgjorda. Sen är det ju alltid problem med skor och glasögon i bygdespel, men det glömmer man bort efter hand.
Prästen och kyrkans roll är också intressant. Den dubbelspelande kyrkoherden har det inte lätt i en tid då kampen mellan katolicism och protestantism pågår. Klämd mellan kungamakten, slottsherren och folket har gudsmannen det svettigt.
Som vanligt imponeras man av allt engagerande arbete som är nedlagt med så många människor, ett drygt 30-tal, som medverkar på olika sätt. Kulturen skapar nya gemenskaper på landsbygden. Vi får hoppas på ett återseende av samma uppsättning nästa sommar.
Christer Fällman
Foto: Per-Olof Remnesjö
